Krossad

 
Jag som trodde man kunde härda ut 2 dagar, men det blev tvärtom. Det brast, exploderade.
Har ni någonsin hamnat i en situation där ni trott att ni skulle bli slagen på er arbetsplats?
Det kan jag bocka av från min lista. Tänk er att ni har en riktigt jävla ostabil människa framför er, som vägrar lyssna på det du har att säga och bara vifftar på huvudet och säger "Varför?" och trycker sin näsa mot din näsa. Man känner personen andas och dess bröst mot ditt. Kolsvarta ögon som stirrar rakt in i dina.
Som i princip slänger all skit på dig och att "jag har aldrig tyckt om dig" får du höra, men inga argument varför personen inte gillar dig. Att du inte har något där att göra, att du borde gå tillbaka till ditt förra jobb.
Allt detta på 2 månader som nyanställd och har arbetat med personen från halv 7 på morgonen till ca 8!!
Vi har fan knappt sagt fulla meningar till varandra, vi känner inte varandra. JAG FÖRSTÅR INTE!
 
Därför som jag inte kan släppa situationen heller, för inget vart löst på problemen. Dom bara sköts undan.
Att jag blev hysterisk och grät så jag inte kunde prata hjälpte till den gräns att personen får inte komma tillbaka till vår arbetsplats. Men jag vet inte vad personen sa till sin chef, ingen får prata om det som hände och det skall glömmas bort(?) typ. Varför det?  Jag känner mig kränkt och stort obehag. Jag har också saker med mig i min ryggsäck. Skall bara jag visa hänsyn? "Man är minst 2 personer i en konfrontation" fick jag höra.
Så är allt mitt fel? jag som försökte fråga vad problemet var? Skall jag bara vara tyst åt att personen tröck mig bakåt med hela sin kropp? Känt mig utfryst i nästan 2 veckor? Skall jag bara låta allt vara...
 
Chefen sa att dessa saker aldrig får hända. Fattar jag också, såklart. Jag har en hjärna.
Och att man aldrig skall konfrontera en annan person på jobbet. Detta förstår jag inte. Jag förstår att alla är olika, med olika problem. Men samtidigt så är vi vuxna människor där jag tycker att man bör kunna prata och dela sina meningar med. Man är ett arbetsteam där man visar respekt för varandra.  Vi går inte på dagis. Människan som fått mig att må super dåligt länge nu är faktiskt 53 år gammal!! Det är inte ett litet barn. Det är en vuxen jävla människa som borde få veta hur hon behandlat oss och fått oss att må. Det är inte okey att frysa ut sina arbetskamrater, vägra titta åt en, tycka det är roligt att gömma en persons mobiltelefon i soporna, inte säga hej.. Som att man inte excisterar.
Jag förstår att denna person inte alls mår bra. Det kan man verkligen inte göra! Men jag då? vi då?
Jag känner att jag vill ha upprättelse, för det ända felet jag begått tydligen är att jag frågade personen vad jag gjort för fel? Varför gör du så att andra gråter på jobbet? Varför personen vägrar prata med mig/oss?
Jag mår inte bra. Inte alls. Jag måste dessutom känna obehag att lämna mitt hem då jag inte vet om jag kommer springa in i dessa elaka, svarta ögon som borrar sig in i min själ.
Jag vart fan rädd.
 
Och jag kommer nog aldrig få veta varför personen betett sig så illa. Jag kan bara gissa.
Men det hjälper inte mig. Inte min ryggsäck heller, som bara blir tyngre.